Alla stjärtans dag

Den här dagen vill man älska på men också bara bajsa på. I min bok så lärde jag mig att man älskar lite nu och då var dag. Jag är nog en överraskande människa. Och en stor romantiker så jag klarar liksom inte att hålla mig till bara den 14 Februari.

Men just idag kan vi ju ägna dem sniglar därute som fortfarande sniglar på för att hitta rätt i sitt djuriska liv en tanke. Kärlek omfattar oss alla och alla förtjänar att känna kärlek någon gång varje dag. Inte bara idag.

Ta vara på varandra och sprid kärlek. Man får så mycket tillbaka – det är värt det! Ge varandra en blomma, inte bara idag utan imorgon och dagen efter det. Se, lyssna och krama.

Framgång stavas logistik

Iallafall när man tänker på en flytt långväga. Som given ”organiserare” så har jag idogt knåpat ihop en planering. Vi jobbar på, dag för dag med målet att hinna med en lastbil nästa helg. JO klart vi gör, det är ju jag som hämtar ut den och kör. Så tidsmåttet borde inte stå oss emot.

Nu känns det jättebra att komma iväg och vi båda gör en otroligt offensiv satsning på den stora marknad som finns, med begränsat spelutrymme. För varje människa som säger att det kan vara svårt eller tufft i scenkonst och filmbranschen – Jo jag vet. Och varenda liknande replik är som att lägga ytligare en pinne på den brinnande konstnärselden som aldrig har brunnit såhär starkt förut. Hos mig finns inga tvivel.

Keep on working.

Ps. Eftersom att rutinerna helt vänts upp och ner nu så uteblir mitt bloggande till och från och blir därför lite mer sporadiskt.

Nya året startar med en flytt!

Nya året startar med en flytt!

JA du läste rätt. Anledningen till min, aningen lilla, ”bloggtystnad” har varit pågrund av att följande beslut och val har tagit upp en stor del av tiden. Att göra den här resan till huvudstaden kommer att bli viktig och bra för oss men det är inte utan att man är lite nervös och en smula ledsen i ögat.

Nya året startar med en flytt! Mitt mål är att ta dig med på resan. Vad ska man tänka på när man flyttar långt med en bebis? Hur påverkas familjen, jobbsituationen och det egna måendet vid en flytt? Hur ska man tänka effektivt och ekonomiskt på samma gång? – Frågorna hopar sig.

Jag är väldigt glad och tacksam över att vi skall göra den här resan. Vi har funderat länge och jag har velat länge. Inte för att på något sätt glorifiera Stockholm, jag har trivts bra här, i Härnösand. Både jag och min sambo vill utvecklas och sporras i våra respektive yrkesroller. Norrland finns kvar och det är inte alls omöjligt att vi flyttar tillbaka i någon form lite senare.

På resan tar jag med mig mina erfarenheter av att vara människa, pappa, sambo och hårt arbetande inom kulturbranschen. Det finns ett visst mått av utbud i Västernorrland som jag en del gånger hade hoppas på att få vara en större del utav. Av olika anledningar så har det inte blivit så och för det råder ingen bitterhet. Utan snarare en beslutsamhet i att gå vidare och söka min plats som konstnär. Om möjligt så kanske den på sikt ska vara i länet – det kan jag hoppas på och se framemot.

Mitt företag som startade för ett och ett halvt år sedan kommer fortsatt att skapa lokal scenkonst från en replokal i Västernorrland men kanske inte lika frekvent som idag. Det finns många spännande projekt i vår katalog men hur vi ska gå vidare med dem och i vilken form är inte klart. Men jag lovar att det finns mycket att bjuda på som nog aldrig har gjorts i länet – inte mig veterligen i alla fall.

I centrum kommer fortfarande stå, eget skapande där bl.a. scenkonsten kommer att få en betydligt större plats i mitt liv. Det finns redan nu några spännande projekt framför mig som jag hoppas på – mer om det senare. Jag vill stå mer på scenen, skriva och regissera uppsättningar. Vidare kommer jag att satsa på min blogg i olika avseenden. Redan nu i januari väntar något spännande här.

Det har inte varit helt enkelt att fatta den här typen av beslut och det krävs mycket av oss, särskilt eftersom vi flyttar längre ifrån tryggheten med familj omkring oss som på många sätt stöttat oss med barnvakt och pepp. Men det finns även ett socialt nät för oss i Stockholm som vi ser framemot att utforska. Den varma kontakten med länet och inte minst Härnösand hoppas jag kan växa sig starkare om än på avstånd.

Världspremiär!!!

Ja, nu tog jag allt i lite. Men jag tänkte bjuda på en sida ur min första pjäs som manusförfattare…Att jag ens vågar mig kalla det. Jaja. Så är det.
Här kommer ”Det sköraste”

Vem är jag att ta plats och visa upp något som jag har skapat? Kanske man tänker. Till dig som tänker så; Jag ser framemot att läsa dina pjäser!
Håll till godo.

Handlingen i korta drag: Fox har kidnappat, en till yrket psykolog, Lima. Dem befinner sig i något som kan liknas vid en källare och Lima har fått lov att ta ett telefonsamtal hem till sin dotter. Fox är en trasig själ och försöker att erövra och lära känna sig själv. Lima är en yrkeskvinna som halkat in i handlingen på ett bananskal och skall egentligen vara med sin dotter nu. Det kan vara så att även hon har en hemlighet, ett mörker, som får tillfälle att komma upp till ytan i en källare där alla försvar försvinner. Där finns bara Fox och Lima.

Ett lättare smakprov. Det vill säga, inom en kort tid så kommer det på olika sätt kunna gå att få tag i manuset här på bloggen som E-bok. Jag förstår ju att det är så genialt så teatrarna i vårt avlånga land Sverige, stormar till mig för att få spela pjäsen (läs ironin). Men kanske en uppsättning kan komma till stånd inom kort. Workshop på materialet påbörjas till våren.

Bestyren kring julen.

Ibland kan lusten helt rätt och slätt svalna, tankar om frihet och tankeledighet går helt i dvala. Bestyren från julen är allt som tar min tid. Men nu har jag tagit mod till mig och kommit tillbaka hit.

Jag har kämpat med tankar på hur jag ska räcka till de senaste dagarna. Det har varit så kul och verkligen så mycket, med allt. Hjärtligt och nära har det varit. Men den utlovade ”julspecialen” uteblev med anledning av hjärnans höga varv och gedigen tankeverksamhet.

I allt vad julefrid och juletid heter så valde jag att fokusera på dem varmaste, familjen. Jag tror att många därute kan känna en normal press och lättare stress över allt som hör julen till. Jag försökte att skala av och bara vara med mig, min familj och mina tankar. Observera att jag skiljer på mig och mina tankar. Det är dessutom väldigt bra att lämna plats åt sina tankar, Var är jag? Vart vill jag? Vart är jag på väg? – Speciellt i halvlek, som det ändå är nu.

Därför har jag uteblivit några dagar och verkligen tränat på att koppla bort vissa saker. Särskilt sådant som gör en stressad. Men nu är jag gladeligen tillbaka på banan. Med mer urkraft en någonsin. Jag kan rekommendera varmt att ibland ta ett steg tillbaka och lämna utrymme för närmare eftertanke, särskilt i samhällets allt mer tilltagande press.

2020 kommer att innehålla många stora, nyttiga och overkliga förändringar för mig. Utan att lova för mycket så ser jag framemot det nya året med oändliga möjligheter. Nu återstår endast ett boktips :

https://www.adlibris.com/se/bok/framgangsboken-9789175039619?gclid=Cj0KCQiAl5zwBRCTARIsAIrukdOOwYJWtce-HrGLsVqKtd9LDDTmA9tD0UgElXQHgCM0Zk1fnNKTvMcaAvohEALw_wcB

Framgångsboken, det är mitt privata initiativ att dela denna självförverkligande bok med mina läsare. Jag lovar att den är värd att avnjuta med en varm kopp te och stora ideér.

Hur vågar du?

Ofta kommer frågan, hur vågar du? Du är så modig! – men jag är inte modig i allt och inte alltid. Jag är sådan här!

Mod är för mig naturligt, det är att ge sig hän. Idag letar jag med ljus och lykta efter en plats att ge mig hän på. Ett scenrum, inspirerande kollegor och publik.

Jag vet inte helt vad jag får kraften ifrån. Eller viljan. Hos mig räcker det aldrig. Drivet är enormt. En del av sanningen stavas nog, med all ödmjukhet, ”särskilt begåvad”. Är jag bara riktigt intresserad av något så är jag en arbetshäst. En överpresterande viljestark urkraft som bara pumpar på.

För mig stavas det inte mod. Jag är sådan här. En sån som vill göra ”Med hjärtat som insats”. Ett begrepp som Peter Jöback resonerar kring i sin föreställning med samma namn. Jag gillar den tanken på att få vara fullt ut engagerad i något med full kraft. Kämpa, gråta och verkligen älska ett projekt.

Mod är för mig naturligt, det är att ge sig hän. Idag letar jag med ljus och lykta efter en plats att ge mig hän på. Ett scenrum, kollegor och en inspirerande publik.

När rädslan kom för första gången

På några minuter så skulle allt förändras. Den levnadsglade, pigga och humoristiska jag, fanns inte då. På nolltid blev jag en annan. Rädslan hade tagit över min kropp

Klockan 23.30 en höstkväll 2014 utanför Göteborg. Jag gick på teaterskola. Teaterklassen hade avslutat en dag med två föreställningar. Det var ganska så krävande. Vi spelade en barnproduktion, Robin Hood. Kontakten med publiken, barnen var enastående. Jag kände mig glad och tillfreds, mitt i att uppfylla mina drömmar om scenen och skådespeleriet.

Några dagar innan hade jag just tackat nej till en filmroll i en serie för SVT , 30 grader i februari. Jag spelade bl.a. kung i föreställningen som vi gjorde och en kung har mycket skägg, i varje fall vår kung. Rollen för tv skulle inte ha skägg och just då kände jag vikten av att vara lojal mot skolan och den skäggiga konungen.

Tillbaka till höstkvällen. Jag stelnade till och kroppen krampade. Bröstet tryckte sig längre och längre in. Luften tog slut och jag var instängd i en bunker – så upplevde jag det. Graden av rädsla steg lavinartat. Ut. Jag måste ut. Jag sprang ut genom korridoren, ned i trapphuset och ut över skolgården. In genom en dörr till ett hus, en korridor som ledde mig in på en innergård. Där visste jag att det fanns stolar. Jag satt där i timtal och var rädd samtidigt som tårarna sprutade. I den stunden så var jag otroligt ensam, trodde jag. Det kom, mitt i det gamla som hade kommit ifatt mig och mitt i det nya som jag sakta men säkert höll på att erövra och omfamna.

Efter en tid av press och stress. Teaterskolor hit och tv-serier dit. Så var alltså min första panikångest ett faktum. Långt senare lät det visa sig att jag även hade börjat få nedsatt syn vilket i högsta grad påverkade mitt liv. Att hela tiden ligga back på sömn samtidigt som jag var i full färd att följa min dröm. Surrealistiskt. Då var jag väldigt långt borta från det varma, trygga och kärleksfulla livet som jag lever idag med min sambo, barn och nära familj.

Det känns tufft, men samtidigt otroligt viktigt att skriva om. Det där slipade livet med självförverkligande innehåller också svackor. Det är lätt att glömma det.

Jag är inte behövd

Att frilansa i en bransch där ”ingen” behöver dig kan tyckas verka tungt. Låt mig slå fast, på en gång Det är tungt!

Det gör ont, att se ”Jag är inte behövd” på skärmen men faktum är att jag är inte det. Inte just nu, i arbetslivet. Eller faktum är snarare att arbetsgivare dvs, teaterchefer, producenter och regissörer inte riktigt vet att jag behövs ännu. Stora och självsäkra ord, kanske. Men faktum är att jag är liten, instängd och super skraj. Vad ska man tycka om mig, när jag sträcker ut hakan? Vem skall läsa mina texter, lyssna till min röst och ge mig dem bästa förutsättningarna för mig att verka på scenen och på filmen, vem? Jo hittills är det bara jag. Inte så bara i och för sig.

Många projekt är igång, timtals mil framför datorn och tusen känslor på samma gång. Vad är egentligen framgång? Vad betyder det att vara känd, eller erkänd? Erkänd passar mitt vokabulär bättre. Vad är jag redo för? Idag är jag redo för allt men ändå inte. Jag vill och vågar prova det mesta så snälla rara, jag vädjar, testa mig!

Just nu skriver jag på en egen föreställning, redigerar min egna pjäs som ska upp för försäljning, utvecklar och utforskar mitt bloggande, läser in röstprov, fnular på en föreläsning och lägger upp ramarna för en eventuell podd. Plus att jag är pappa, sambo och hungrig på mer. Frågan är bara; När är det plats för mig, i det mer offentliga rummet? Är jag i så fall rustad för den platsen? Och hur länger orkar man?
Jag orkar hur länge som helst, om jag bara vill!


Var är publiken?

En stor signal är samhället, som inte särskilt väl ger kulturen det utrymmet och den statusen som den förtjänar.

I min framtidsspaning för 6 år sedan när jag lämnade teaterprogrammet på gymnasiet så tänkte jag; Behovet av sceniska utryck kommer bara öka. I takt med de allt mer tilltagande allvaret i världen och inte minst i Sverige, så kommer väl behovet av en fristad med teater, musikal och dans, bara att växa?

Det behovet har vuxit. Men har man verkligen förstått det? Tänk att det är så många som går miste om möjligheten att kravlöst få sätta sig i en salong tillsammans med andra, likasinnade för att uppleva och insupa. I salongen finns möjligheten och utrymmet för att lämna vardagens hårda tjat och telefonens allt mer högljudda gap.

Idag produceras mer eller mindre professionell scenkonst på Sveriges scener, det är bra. Vi gör det för att underhålla. Men var är underhållningen om inte det finns någon att underhålla för? Oavsett stor eller liten på scenkonstmarknaden så krymper produktionerna. I längd, i innehåll och till sist, i kvalité.

En stor signal är samhället, som inte särskilt väl ger kulturen det utrymmet och den statusen som den förtjänar. Mindre eller konstanta anslag. med lägre och sämre rykte som följd. Idag är det tillsynes kändisar och enbart kändisar som får publiken att komma och institutioner att öppna plånboken.

Hade jag bara det magiska svaret så skulle jag producera som attan. Jag ser att det inte bara är lokala, mindre grupper och förmågor som har det skralt i salongen, även dem största emellanåt. Så, var är publiken?

Jag förstår nog att det är allehanda konkurrens från tv, film, smartphone osv som är en bidragande orsak, alltså tid. Men försök ta del av det som bjuds. För vem vill höra; ”det händer aldrig någonting här”

Min framtidsspaning

Gör inte misstaget att inte tro på dig själv. Vem vill jag vara om fem, tio och tjugo år? Syns man inte så finns man inte.

Nu har jag bestämt mig för att verkligen börja satsa helhjärtat och komplett på mina egna drömmar, det är resultatet av två års obeskrivlig tankeverksamhet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är jag bra på? Vilken pappa ska Luna ha? Därför så kunde jag inte sluta ljuga för mig själv längre. Självfallet vill jag att hon skall vara stolt över sin pappa och i bästa fall vilja följa med mig på jobbet eller fritidsaktiviteten.

Hur gör man då? Jo, genom att vara ärlig med sig själv och den jag vill vara men också tänka steget längre. Vem vill jag vara om fem, tio och tjugo år? Syns man inte så finns man inte. Därför är vi här på bloggen, bland annat. För att jag vill skapa en plattform för att synas, som mig själv.

Så det här är alltså vad jag tänker satsa på framöver men se det som en liten spaning. Kanske händer det, eller inte. Kanske går det snabbt kanske går det långsamt. Eventuellt så blir det en lång karriär i rampljuset – vem vet?

Här följer min framtidsspaning:

  1. Bygga upp en blogg som tar upp dem tre viktigaste och mest passionerade ämnena för mig just nu. Och det är alltså det ni tar del av nu.
  2. Inom ramen för den vill jag utveckla mitt skrivande och kika på att släppa en E-bok.
  3. I övrigt så arbetar jag på ett eget material för scenen som har arbetsnamnet ”Hata inte”. Den handlar kort om att, ta vara på det vi har och sluta att hata på allt och alla som inte är som du och jag.
  4. Utveckla mig som scen och filmskådespelare genom nya projekt där jag medverkar.
  5. Det hade ju varit roligt att få föreläsa litegrann. Det känns spännande. Tips, boka mig som föreläsare. En garanti för en trevlig och lärorik timme om allt från blöjbyte till mina tankar kring att prestera under press.

…Ja, listan kan göras ganska lång. Men vi börjar här.