När rädslan kom för första gången

På några minuter så skulle allt förändras. Den levnadsglade, pigga och humoristiska jag, fanns inte då. På nolltid blev jag en annan. Rädslan hade tagit över min kropp

Klockan 23.30 en höstkväll 2014 utanför Göteborg. Jag gick på teaterskola. Teaterklassen hade avslutat en dag med två föreställningar. Det var ganska så krävande. Vi spelade en barnproduktion, Robin Hood. Kontakten med publiken, barnen var enastående. Jag kände mig glad och tillfreds, mitt i att uppfylla mina drömmar om scenen och skådespeleriet.

Några dagar innan hade jag just tackat nej till en filmroll i en serie för SVT , 30 grader i februari. Jag spelade bl.a. kung i föreställningen som vi gjorde och en kung har mycket skägg, i varje fall vår kung. Rollen för tv skulle inte ha skägg och just då kände jag vikten av att vara lojal mot skolan och den skäggiga konungen.

Tillbaka till höstkvällen. Jag stelnade till och kroppen krampade. Bröstet tryckte sig längre och längre in. Luften tog slut och jag var instängd i en bunker – så upplevde jag det. Graden av rädsla steg lavinartat. Ut. Jag måste ut. Jag sprang ut genom korridoren, ned i trapphuset och ut över skolgården. In genom en dörr till ett hus, en korridor som ledde mig in på en innergård. Där visste jag att det fanns stolar. Jag satt där i timtal och var rädd samtidigt som tårarna sprutade. I den stunden så var jag otroligt ensam, trodde jag. Det kom, mitt i det gamla som hade kommit ifatt mig och mitt i det nya som jag sakta men säkert höll på att erövra och omfamna.

Efter en tid av press och stress. Teaterskolor hit och tv-serier dit. Så var alltså min första panikångest ett faktum. Långt senare lät det visa sig att jag även hade börjat få nedsatt syn vilket i högsta grad påverkade mitt liv. Att hela tiden ligga back på sömn samtidigt som jag var i full färd att följa min dröm. Surrealistiskt. Då var jag väldigt långt borta från det varma, trygga och kärleksfulla livet som jag lever idag med min sambo, barn och nära familj.

Det känns tufft, men samtidigt otroligt viktigt att skriva om. Det där slipade livet med självförverkligande innehåller också svackor. Det är lätt att glömma det.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.