Jag gillar inte dig.

Jag får påminna mig om att allt kan hända och att det är väldigt svårt att planera. Det blir som det blir.

I början visste jag inte hur det skulle kännas. Att bli pappa. Såklart så trodde jag nog att jag visste hur det skulle bli. Jag och min sambo hade inte levt tillsammans så särskilt länge när vi bestämde oss för att gå vidare.

Hör min sambo prata om det i podden ”Norrlandspäron” Lyssna här!

Jag hade en bestämd uppfattning om hur vi skulle klara det och vi hade pratat långa och många stunder om hur vi trodde det skulle bli. Inte helt oväntat så blir det aldrig som man tänkt sig. Första tiden var för mig så dubbel. Jag ville vara hemma och ta ansvar och orka medans jobbet krävde ganska mycket energi. Som tur var hade jag lite semester och annat att ta ut förutom dem tio dagarna. Så jag fick ändå lite tid hemma. Men jag slets hela tiden mellan jobb, projekt och familjesituation. En helt overklig känsla som är svår att beskriva. När jag var på jobbet ville jag vara hemma. När jag var hemma undrade jag hela tiden hur det skulle gå på jobbet. Kanske känner någon igen sig? Mitt i det här jobbiga så ligger min farmor på sjukhus som senare under sommaren avlider. Ett liv byts mot ett annat och det är otroligt svårt att känna lycka. Jag skrämde mig. Min familj skrämde mig. Samhället skrämde mig. Känslan inombords var som att ha fiender var jag en tittade. Fast jag inte hade det. Jag ställde mig frågan till mitt barn och min sambo tyst för mig själv många kvällar; ”Gillar inte jag dig?” Allt som skulle vara så kontrollerat och ske enligt konstens alla regler. Ibland så kommer livet ikapp och det är bara att åka med. Med rädsla i kroppen, spänningar i huvudet och återkommande panikångest så försökte vi ta oss igenom två stora livsprojekt. Ett nyfött barn och ett teaterprojekt, modell större. I det var jag helt slut samtidigt som jag förväntas vara en fantastisk pappa som alltid ställer upp – såklart så kom den förväntan mestadels ifrån mig själv. I början hade jag svårt att känna en naturlighet i föräldraskapet. Vilket är helt självklart – förstår jag nu! Livet förändras, nästan som en slags livskris.

Idag försöker jag arbeta med mig själv och ge mig själv mer tid. Ge familjen mer tid. Jag växer som människa varje dag tillsammans med det här lilla underverket, och jag gillar inte dig. Jag älskar dig! Jag älskar min sambo, alla vänner och övrig familjen som alltid stöttar och har stöttat. Jag får påminna mig om att allt kan hända och att det är väldigt svårt att planera. Det blir som det blir. Jag kan också reflektera över, vilket jag har gjort många gånger, är det smart att göra alla projekt som man drömmer om samtidigt? Det är ändå dem som kanske hållit mig och oss uppe. Idag är jag jätteglad över alla mina erfarenheter det senaste året och jag växer in i att vara pappa för varje dag och väntar fortfarande på att Luna ska säga ”Papi”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.