Alla stjärtans dag

Den här dagen vill man älska på men också bara bajsa på. I min bok så lärde jag mig att man älskar lite nu och då var dag. Jag är nog en överraskande människa. Och en stor romantiker så jag klarar liksom inte att hålla mig till bara den 14 Februari.

Men just idag kan vi ju ägna dem sniglar därute som fortfarande sniglar på för att hitta rätt i sitt djuriska liv en tanke. Kärlek omfattar oss alla och alla förtjänar att känna kärlek någon gång varje dag. Inte bara idag.

Ta vara på varandra och sprid kärlek. Man får så mycket tillbaka – det är värt det! Ge varandra en blomma, inte bara idag utan imorgon och dagen efter det. Se, lyssna och krama.

Innbunden

Ja jag känner mig nästan inbunden. Nyinflyttad och förkyld- Inbunden i mig själv. Allting som jag ville göra…Är absolut inte kört. Men det är så typiskt, med förkylning så känns det lätt på det viset.

Jag försöker vara tålmodig med familjen och mina drömmar. Glädjen borde vara på max men den är inte det. Men jag accepterar mycket och tänker att det inte är för evigt. Jag ser framåt. Nu väntar många härliga besök till helgen för att inte tala om mitt äventyr som startar om en månad. En, på många sätt, drömtjänst – mer om det snart.

Ni blir inte utan bilder från min nya tillvaro. Såhär bor vi, vid vattnet. Ja, det är verkligen en dröm. Häng med familjen på äventyr i Stockholm!

Framgång stavas logistik

Iallafall när man tänker på en flytt långväga. Som given ”organiserare” så har jag idogt knåpat ihop en planering. Vi jobbar på, dag för dag med målet att hinna med en lastbil nästa helg. JO klart vi gör, det är ju jag som hämtar ut den och kör. Så tidsmåttet borde inte stå oss emot.

Nu känns det jättebra att komma iväg och vi båda gör en otroligt offensiv satsning på den stora marknad som finns, med begränsat spelutrymme. För varje människa som säger att det kan vara svårt eller tufft i scenkonst och filmbranschen – Jo jag vet. Och varenda liknande replik är som att lägga ytligare en pinne på den brinnande konstnärselden som aldrig har brunnit såhär starkt förut. Hos mig finns inga tvivel.

Keep on working.

Ps. Eftersom att rutinerna helt vänts upp och ner nu så uteblir mitt bloggande till och från och blir därför lite mer sporadiskt.

Kaos, Kaos och åter kaos

Nu måste det bara flyta. Packning, jobb, ansökningar av jobb och familjen – med Luna i spetsen. Det är inte utan att man tittar på alla kartonger och smått påbörjade projekt för att inse att det är Kaos – Flyttkaos.

Hur gör man det det här? De stora förväntningarna blandas med stressen över att; Hinna i tid, vara i tid och leva i sin tid. Trots att vi har ett gediget arbete bakom oss med minutiös planering in i minsta detalj så kommer ändå oron; Har vi tänkt på allt?

Det är en ganska stor och logistiskt komplicerad operation att inte bara byta stad utan dessutom flytta mer än 40 mil med pick och pack, företag och en relativt nykläckt bebis. Receptet stavas planering, uthållighet och en himla bra co-driver i form av min sambo Stina.

På riktigt, vi kämpar så tänderna ilar och tårna skakar. Vi vill ju att familjen skall ha det bästa. Det är en utmaning. Det är många nära och kära som vill lägga sina kärleksfulla och varma händer omkring Luna. Det är så fint. Många har dem varit, familj och vänner som bott nära och verkligen värmt i sin kontakt med vår dotter. Jag hoppas bara att dessa eldsjälar förstår sin betydelse och at det INTE beror på dem att vi flyttar.

Vi kämpar på, det är kostsamt och uppslitande men också helt, helt underbart. Vilken resa. Tänk att vara så priviligerad. En livsresa som inte tar kål på oss i första taget. Vårt recept stavas; Vilja, mod och kraft, det är vad jag tror.

Nya året startar med en flytt!

Nya året startar med en flytt!

JA du läste rätt. Anledningen till min, aningen lilla, ”bloggtystnad” har varit pågrund av att följande beslut och val har tagit upp en stor del av tiden. Att göra den här resan till huvudstaden kommer att bli viktig och bra för oss men det är inte utan att man är lite nervös och en smula ledsen i ögat.

Nya året startar med en flytt! Mitt mål är att ta dig med på resan. Vad ska man tänka på när man flyttar långt med en bebis? Hur påverkas familjen, jobbsituationen och det egna måendet vid en flytt? Hur ska man tänka effektivt och ekonomiskt på samma gång? – Frågorna hopar sig.

Jag är väldigt glad och tacksam över att vi skall göra den här resan. Vi har funderat länge och jag har velat länge. Inte för att på något sätt glorifiera Stockholm, jag har trivts bra här, i Härnösand. Både jag och min sambo vill utvecklas och sporras i våra respektive yrkesroller. Norrland finns kvar och det är inte alls omöjligt att vi flyttar tillbaka i någon form lite senare.

På resan tar jag med mig mina erfarenheter av att vara människa, pappa, sambo och hårt arbetande inom kulturbranschen. Det finns ett visst mått av utbud i Västernorrland som jag en del gånger hade hoppas på att få vara en större del utav. Av olika anledningar så har det inte blivit så och för det råder ingen bitterhet. Utan snarare en beslutsamhet i att gå vidare och söka min plats som konstnär. Om möjligt så kanske den på sikt ska vara i länet – det kan jag hoppas på och se framemot.

Mitt företag som startade för ett och ett halvt år sedan kommer fortsatt att skapa lokal scenkonst från en replokal i Västernorrland men kanske inte lika frekvent som idag. Det finns många spännande projekt i vår katalog men hur vi ska gå vidare med dem och i vilken form är inte klart. Men jag lovar att det finns mycket att bjuda på som nog aldrig har gjorts i länet – inte mig veterligen i alla fall.

I centrum kommer fortfarande stå, eget skapande där bl.a. scenkonsten kommer att få en betydligt större plats i mitt liv. Det finns redan nu några spännande projekt framför mig som jag hoppas på – mer om det senare. Jag vill stå mer på scenen, skriva och regissera uppsättningar. Vidare kommer jag att satsa på min blogg i olika avseenden. Redan nu i januari väntar något spännande här.

Det har inte varit helt enkelt att fatta den här typen av beslut och det krävs mycket av oss, särskilt eftersom vi flyttar längre ifrån tryggheten med familj omkring oss som på många sätt stöttat oss med barnvakt och pepp. Men det finns även ett socialt nät för oss i Stockholm som vi ser framemot att utforska. Den varma kontakten med länet och inte minst Härnösand hoppas jag kan växa sig starkare om än på avstånd.

Världspremiär!!!

Ja, nu tog jag allt i lite. Men jag tänkte bjuda på en sida ur min första pjäs som manusförfattare…Att jag ens vågar mig kalla det. Jaja. Så är det.
Här kommer ”Det sköraste”

Vem är jag att ta plats och visa upp något som jag har skapat? Kanske man tänker. Till dig som tänker så; Jag ser framemot att läsa dina pjäser!
Håll till godo.

Handlingen i korta drag: Fox har kidnappat, en till yrket psykolog, Lima. Dem befinner sig i något som kan liknas vid en källare och Lima har fått lov att ta ett telefonsamtal hem till sin dotter. Fox är en trasig själ och försöker att erövra och lära känna sig själv. Lima är en yrkeskvinna som halkat in i handlingen på ett bananskal och skall egentligen vara med sin dotter nu. Det kan vara så att även hon har en hemlighet, ett mörker, som får tillfälle att komma upp till ytan i en källare där alla försvar försvinner. Där finns bara Fox och Lima.

Ett lättare smakprov. Det vill säga, inom en kort tid så kommer det på olika sätt kunna gå att få tag i manuset här på bloggen som E-bok. Jag förstår ju att det är så genialt så teatrarna i vårt avlånga land Sverige, stormar till mig för att få spela pjäsen (läs ironin). Men kanske en uppsättning kan komma till stånd inom kort. Workshop på materialet påbörjas till våren.

Bestyren kring julen.

Ibland kan lusten helt rätt och slätt svalna, tankar om frihet och tankeledighet går helt i dvala. Bestyren från julen är allt som tar min tid. Men nu har jag tagit mod till mig och kommit tillbaka hit.

Jag har kämpat med tankar på hur jag ska räcka till de senaste dagarna. Det har varit så kul och verkligen så mycket, med allt. Hjärtligt och nära har det varit. Men den utlovade ”julspecialen” uteblev med anledning av hjärnans höga varv och gedigen tankeverksamhet.

I allt vad julefrid och juletid heter så valde jag att fokusera på dem varmaste, familjen. Jag tror att många därute kan känna en normal press och lättare stress över allt som hör julen till. Jag försökte att skala av och bara vara med mig, min familj och mina tankar. Observera att jag skiljer på mig och mina tankar. Det är dessutom väldigt bra att lämna plats åt sina tankar, Var är jag? Vart vill jag? Vart är jag på väg? – Speciellt i halvlek, som det ändå är nu.

Därför har jag uteblivit några dagar och verkligen tränat på att koppla bort vissa saker. Särskilt sådant som gör en stressad. Men nu är jag gladeligen tillbaka på banan. Med mer urkraft en någonsin. Jag kan rekommendera varmt att ibland ta ett steg tillbaka och lämna utrymme för närmare eftertanke, särskilt i samhällets allt mer tilltagande press.

2020 kommer att innehålla många stora, nyttiga och overkliga förändringar för mig. Utan att lova för mycket så ser jag framemot det nya året med oändliga möjligheter. Nu återstår endast ett boktips :

https://www.adlibris.com/se/bok/framgangsboken-9789175039619?gclid=Cj0KCQiAl5zwBRCTARIsAIrukdOOwYJWtce-HrGLsVqKtd9LDDTmA9tD0UgElXQHgCM0Zk1fnNKTvMcaAvohEALw_wcB

Framgångsboken, det är mitt privata initiativ att dela denna självförverkligande bok med mina läsare. Jag lovar att den är värd att avnjuta med en varm kopp te och stora ideér.

Hur vågar du?

Ofta kommer frågan, hur vågar du? Du är så modig! – men jag är inte modig i allt och inte alltid. Jag är sådan här!

Mod är för mig naturligt, det är att ge sig hän. Idag letar jag med ljus och lykta efter en plats att ge mig hän på. Ett scenrum, inspirerande kollegor och publik.

Jag vet inte helt vad jag får kraften ifrån. Eller viljan. Hos mig räcker det aldrig. Drivet är enormt. En del av sanningen stavas nog, med all ödmjukhet, ”särskilt begåvad”. Är jag bara riktigt intresserad av något så är jag en arbetshäst. En överpresterande viljestark urkraft som bara pumpar på.

För mig stavas det inte mod. Jag är sådan här. En sån som vill göra ”Med hjärtat som insats”. Ett begrepp som Peter Jöback resonerar kring i sin föreställning med samma namn. Jag gillar den tanken på att få vara fullt ut engagerad i något med full kraft. Kämpa, gråta och verkligen älska ett projekt.

Mod är för mig naturligt, det är att ge sig hän. Idag letar jag med ljus och lykta efter en plats att ge mig hän på. Ett scenrum, kollegor och en inspirerande publik.

När rädslan kom för första gången

På några minuter så skulle allt förändras. Den levnadsglade, pigga och humoristiska jag, fanns inte då. På nolltid blev jag en annan. Rädslan hade tagit över min kropp

Klockan 23.30 en höstkväll 2014 utanför Göteborg. Jag gick på teaterskola. Teaterklassen hade avslutat en dag med två föreställningar. Det var ganska så krävande. Vi spelade en barnproduktion, Robin Hood. Kontakten med publiken, barnen var enastående. Jag kände mig glad och tillfreds, mitt i att uppfylla mina drömmar om scenen och skådespeleriet.

Några dagar innan hade jag just tackat nej till en filmroll i en serie för SVT , 30 grader i februari. Jag spelade bl.a. kung i föreställningen som vi gjorde och en kung har mycket skägg, i varje fall vår kung. Rollen för tv skulle inte ha skägg och just då kände jag vikten av att vara lojal mot skolan och den skäggiga konungen.

Tillbaka till höstkvällen. Jag stelnade till och kroppen krampade. Bröstet tryckte sig längre och längre in. Luften tog slut och jag var instängd i en bunker – så upplevde jag det. Graden av rädsla steg lavinartat. Ut. Jag måste ut. Jag sprang ut genom korridoren, ned i trapphuset och ut över skolgården. In genom en dörr till ett hus, en korridor som ledde mig in på en innergård. Där visste jag att det fanns stolar. Jag satt där i timtal och var rädd samtidigt som tårarna sprutade. I den stunden så var jag otroligt ensam, trodde jag. Det kom, mitt i det gamla som hade kommit ifatt mig och mitt i det nya som jag sakta men säkert höll på att erövra och omfamna.

Efter en tid av press och stress. Teaterskolor hit och tv-serier dit. Så var alltså min första panikångest ett faktum. Långt senare lät det visa sig att jag även hade börjat få nedsatt syn vilket i högsta grad påverkade mitt liv. Att hela tiden ligga back på sömn samtidigt som jag var i full färd att följa min dröm. Surrealistiskt. Då var jag väldigt långt borta från det varma, trygga och kärleksfulla livet som jag lever idag med min sambo, barn och nära familj.

Det känns tufft, men samtidigt otroligt viktigt att skriva om. Det där slipade livet med självförverkligande innehåller också svackor. Det är lätt att glömma det.

Ekonomin en utmaning!

Jag vill göra allt. Drömma stort. Tänka brett. Men plånboken skriker;
– Gör inte det!!!!
Med en snabb replik så svara jag:
– JOOOOOOO

Småbarnsföräldrar som vill göra allt. Det förklarar oss bra. I jobbet och på fritid. Men hur i hela friden prioriterar man? Vi försöker att tänka på allt. Budget, jobb och ja allt det där som är fundamentet. Men så kommer ofta det oväntade och mitt i allt så ska man ta höjd för det och fokusera på något som bara tar tid och kostar pengar – livet.

Jag försöker tänka att allt inte behöver hända på en gång. Men det är jättesvårt. Min hjärna är nästan som klister. Den skriker efter goda intryck och avslappnande tankar. Jag försöker att hitta en balans i det. Resultatet av det blir helt enkelt att det är lättare att leva. Efter ett minst sagt händelserikt år (Det kan jag vidröra mer i senare inlägg) så är det viktigt med en stabil grund. Låt några drömmar stå tillbaka och låt plocka fram några – det är min melodi just för nu. Jag försöker att jorda mig och tänka att mina val gör något lättare, effektivare eller bättre – jag hoppas det.

Jag är inte behövd

Att frilansa i en bransch där ”ingen” behöver dig kan tyckas verka tungt. Låt mig slå fast, på en gång Det är tungt!

Det gör ont, att se ”Jag är inte behövd” på skärmen men faktum är att jag är inte det. Inte just nu, i arbetslivet. Eller faktum är snarare att arbetsgivare dvs, teaterchefer, producenter och regissörer inte riktigt vet att jag behövs ännu. Stora och självsäkra ord, kanske. Men faktum är att jag är liten, instängd och super skraj. Vad ska man tycka om mig, när jag sträcker ut hakan? Vem skall läsa mina texter, lyssna till min röst och ge mig dem bästa förutsättningarna för mig att verka på scenen och på filmen, vem? Jo hittills är det bara jag. Inte så bara i och för sig.

Många projekt är igång, timtals mil framför datorn och tusen känslor på samma gång. Vad är egentligen framgång? Vad betyder det att vara känd, eller erkänd? Erkänd passar mitt vokabulär bättre. Vad är jag redo för? Idag är jag redo för allt men ändå inte. Jag vill och vågar prova det mesta så snälla rara, jag vädjar, testa mig!

Just nu skriver jag på en egen föreställning, redigerar min egna pjäs som ska upp för försäljning, utvecklar och utforskar mitt bloggande, läser in röstprov, fnular på en föreläsning och lägger upp ramarna för en eventuell podd. Plus att jag är pappa, sambo och hungrig på mer. Frågan är bara; När är det plats för mig, i det mer offentliga rummet? Är jag i så fall rustad för den platsen? Och hur länger orkar man?
Jag orkar hur länge som helst, om jag bara vill!


Trump…En arg jobbig snubbe!

Jag skrev om machokulturen i ett tidigare inlägg. Helt allvarligt. Den här mannen kan alltså inte besinna sig. Tyvärr så lär han generationer av pappor hur man ska vara. För mig är Donald Trump bara en arg jobbig snubbe.

Arga jobbiga snubbar behöver vi färre av. Därför är jag här. För att visa att det finns en annan förebild. en annan pappa., en annan människa och framförallt en annan typ av man. Visst! Jag kan vara bufflig, högljud och råka slänga ur mig grodor. Men jag vet nästan alltid när jag gör bort mig och vet jag inte det så hjälper min omgivning mig att påminna mig om vilken sida mansrollen jag står på. Då är jag respektfull nog att lyssna till mina vänliga rådgivare i min närhet.

Jag har alltid trott på den ”lilla människan” vad betyder det? Jo vi är ganska små allihop i själva sammanhanget världen. Som vi märker så lever jorden ett eget liv och vi får glatt följa med och kämpa för att inte förstöra den här underbara planeten. Sen finns det dom, som herren i gyllengult, som gör sig lite för stor. Som tror att han är något. Det är inte så man ska vara. Den”lilla människan” är mycket vackrare, finare och enklare. Oftast är det den enkla människan som är den egentliga ”stora människan”. Så låt oss se, att den som chillar vid en gammal filmrulle och kämpar för en bättre värld., det är förebilden för pappor, mammor och barn världen över. ”den lilla människan som bär på något riktigt stort. Inte en gormig och bufflig mobbare från amerikat.

Papi har ont…

… på barnspråk.
Sådana här dagar önskar jag mig, förutom fred på jorden, att min dotter kunde tala. Det är såååå snart. Målbilder är bra!

Även om jag inte drabbats av något livshotande så är det väldigt bökigt med ögonlocksinflammation. Ja, på sjukhuset säger dem att det heter så. Och då kan jag längta efter att få konversera med min fina dotter.

Undrar egentligen vad vi säger till varandra? Hon börjar kanske;
– Pappa har ont!
Jag svara;
– Inte så farligt ( Fast det gör skitont. Hoppas inte jag blir en sån vitlögnare sen när det är på riktigt)
Min dotter igen;
– Pappa det ser ut som att du har ett hallon i ögat. Pappa jag är hungrig!
– Då får du gå till mamma och be henne göra något för jag smittar. Du kan få två fotbollar på dina ögonlock om du inte springer iväg genast! (Nej såklart säger jag inte det, men tänker. Låt mig vara ifred älskade barn

Jag älskar tanken på att få prata med min dotter. Jag älskar min henne så otroligt. Nu medans jag kurerar mig så är hon hos sin Farfar. En gudomlig en som ställer upp allt för ofta.

Varför så macho och hård?

Kära pappor. Nu ska vi plocka fram den intuitiva sidan. Närvaron. För med den kommer man längst.

Hårdhet och stelhet. Starka diskussioner. Offentliga påhopp. Nu får det vara slut. Det är ingen mamma som vill ha en stel machopappa med våld och svärord som lösningar på diskussioner, inget barn för den delen heller. Därför kräver jag mjuka kärleksfulla pappor.

Jag gjorde en spaning på stan häromdan och har funderat på hur jag ska komma vidare. Det som jag fick se förbryllade mig så till den milda grad att jag, i mitt skrivande, blev helt stum. Känslorna kastades mellan förtvivlan och ilska. Mitt i det så blev jag otroligt ledsen. Det sitter i ännu.

I kön på affären. Där dök den där pappan som jag beskrivit i ingressen tidigare. Han var arg. Energin var all ”over the place”. Rullandes på en vagn med ett barn i och mamman bredvid gör han hela butiken obekväm. Glåpord och tillrättavisningar både till mamman och till sig själv. ”du är så… spänd. Tagga ned!” – ville jag säga till honom. Men jag vågade inte säga någonting. Resultatet av hans beteende gjorde butiken handlingsförlamad.

Jag kan helt klart ställa mig starkt kritiskt till mitt beteende. Varför gjorde jag inte mer? Hans beteende var helt otänkbart för mig för 2019. trots att jag återkommande ser och har sett mönstret. Medpappor – Hantera era problem. Låt dem inte gå ut över dem som älskar er varje dag.

Det finns stöd. Massa hjälp! Man måst bara vilja bli hjälpt. Och det är inte fel. Att få räta ut ett frågetecken och att förändra ett icke charmigt beteenden är nödvändigt för att utvecklas som människa och fungera i det sociala kollektiv vi lever i.

Foto: Andrew E Weber

Kära pappor. Nu ska vi plocka fram den intuitiva sidan. Närvaron. För med den kommer man längst. Och våra älskade mammor får faktiskt hjälpa oss och påminna oss om när vi går över gränsen. Det måste vi tycka är okej. När våra barn kallar på vår uppmärksamhet så skall vi lyssna och vara där. För bara då och endast då är vi föräldrar. Det är inte ovanligt att vi försöker lära känna oss själva i den nya situationen som det innebär att bli förälder. Men det rättfärdigar inte en psykisk kolapps.

All pepp till dig som är förälder. Mammor och pappor som kämpar med otillräcklighet och psykiska besvär. Men låt inte dessa gå ut över dig eller din familj. Det finns professionell och bra hjälp att få. Vi ska ju lära våra barn att hjälp är bra. Att misslyckas ger dig bara möjligheten till att få göra rätt nästa gång.

Behöver du stöd i ditt föräldraskap?

Bris för vuxna ; https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/vanliga-amnen/psykisk-ohalsa/angest/

1177 tips om att vara förälder; https://www.1177.se/Vasternorrland/barn–gravid/att-vara-foralder/

Ett riktigt Tacos – recept

Finns det ultimata tacos receptet? Det vet jag faktiskt inte. När kan man kalla det för tacos? Det vet jag inte heller. Men jag tänkte skriva om den tacos vi gör hemma. Kanske inspirerar det dig till nya tacosvanor? Jag hoppas det.

För det första så gör vi vegetarisk tacos hemma. Då kan det hända att du tänker. Va, vad har man på då? Jo det kommer vi till lite senare och vill du inte ha ”vegotacos” så kör fisk istället.

Tacos vegetarisk

Jag börjar med grunden. Köttsubstitutet. Den brukar bestå av stekt lök i lite olja. Sedan kikärtor, linser eller bönor som självklart går att kombinera. Samt finare hackad morot. Nu är det dags för hackade champinjoner. Sen är örtsaltet och tacokryddan mina vänner, blanda dessa med vatten, efter tycke och smak, och häll över röran. Resultatet blir då en lagom söt röra med lagom mkt krydda och med fin touch av tacos.

Tacos tillbehör

Ooo det här varierar från gång till annan. Men såhär tänker jag idag. Ta det du är sugen på.
För oss kan det se ut på följande vis;

  • Banan och avokado – blandat eller för sig.
  • Tomater och gurka i samma skål – då räcker det längre om man är fler.
  • Sallad i form av spenat eller säsongssallad.
  • Getost eller fetaost som man smular över sin taco.
  • Riven Grevéost – särskilt eftersom min sambos farfar Yngve Johansson är skapare av denna lyckade ostbit.
  • Majs

Såser och salsa

Vi kör med både ”sås” och salsa. Närmare bestämt hemmagjord Guacamole och Tomatsalsa.

Guacamole by Christoffer

För fyra personer:

  • Tre mogna avokados
  • Två vitlöksklyftor
  • Fil eller den mejeriprodukt som finns till hands och påminner om det.
  • Vitpeppar – efter eget önskemål. Tips; Ta lite efterhand.
  • En gnutta salt och/eller örtsalt.

Mixa ihop detta och smaka av under processen, du vet hur du vill ha din guacamole. Gå på det.

Tomatsalsa – by Christoffer

För fyra personer:

  • En naturell tomatsås
  • En ”vanlig” tomat – Hackas i mindre klyftor eller bitar.
  • En gullök – Finhackad
  • 3 torkade aprikosbitar – finhackad.
  • Svartpeppar, vitpeppar och en aning spiskummin – Efter behag. (Inte farbror melker direkt … men nästan.)

Rör ihop detta, värm på låg värme i 5-10 minuter och få en god och lagom söt salsa att ha till din tacos.

Vi får inte glömma brödet. Vill man ha mjukt så kan jag rekommendera ica;s majsbröd för mindre kalabalik i magen. Annars kör vi hårda. Är det så att du är riktigt noga på det här med hemmagjort så klicka här för att komma till hemmagjorda tortillas av majs

Jag hoppas det smakar!

Var är publiken?

En stor signal är samhället, som inte särskilt väl ger kulturen det utrymmet och den statusen som den förtjänar.

I min framtidsspaning för 6 år sedan när jag lämnade teaterprogrammet på gymnasiet så tänkte jag; Behovet av sceniska utryck kommer bara öka. I takt med de allt mer tilltagande allvaret i världen och inte minst i Sverige, så kommer väl behovet av en fristad med teater, musikal och dans, bara att växa?

Det behovet har vuxit. Men har man verkligen förstått det? Tänk att det är så många som går miste om möjligheten att kravlöst få sätta sig i en salong tillsammans med andra, likasinnade för att uppleva och insupa. I salongen finns möjligheten och utrymmet för att lämna vardagens hårda tjat och telefonens allt mer högljudda gap.

Idag produceras mer eller mindre professionell scenkonst på Sveriges scener, det är bra. Vi gör det för att underhålla. Men var är underhållningen om inte det finns någon att underhålla för? Oavsett stor eller liten på scenkonstmarknaden så krymper produktionerna. I längd, i innehåll och till sist, i kvalité.

En stor signal är samhället, som inte särskilt väl ger kulturen det utrymmet och den statusen som den förtjänar. Mindre eller konstanta anslag. med lägre och sämre rykte som följd. Idag är det tillsynes kändisar och enbart kändisar som får publiken att komma och institutioner att öppna plånboken.

Hade jag bara det magiska svaret så skulle jag producera som attan. Jag ser att det inte bara är lokala, mindre grupper och förmågor som har det skralt i salongen, även dem största emellanåt. Så, var är publiken?

Jag förstår nog att det är allehanda konkurrens från tv, film, smartphone osv som är en bidragande orsak, alltså tid. Men försök ta del av det som bjuds. För vem vill höra; ”det händer aldrig någonting här”

Mat till bebis

Det här kan många känna en vånda över. Därför tänkte jag nu presentera några bra och enkla tips på mat till din bebis, dessutom så kanske det kommer ett och annat enklare recept.

Mitt i vardagen, med känslostormar och blöjbyten så skall även maten för hela familjen ordnas. Det känns som att det knyter sig för många. Kanske tycker man att det är jobbigt, avancerat eller tidskrävande. Jag vill ju vara med min bebis! Resultatet blir oregelbundna tider, halvfabrikat och bråk och tjafs om vem som gör vad. Jag tänkte berätta lite om hur jag tänker och bjuda på ett och annat recept.

Gaaaaa, jag vet ju inte vad jag ska göra, eller hur det ska smaka?… Nä men det finns så mycket information att ta del av. Man behöver inte vara mästerkock för att göra ätbar mat. Jag tror att många räds att ställa sig i köket med rädsla för att det skall bli fel. Men faktum är att ditt barn förmodligen inte vet ännu vad hen gillar. Du medverkar till att skapa ett intresse genom att vara öppen och positiv till att testa nya rätter samt genom att laga många olika typer sådana.

Puréer är en höjdare i början, tills din bebis utvecklat tuggtekniken. Tänk på att att avstå salt och mitt förslag är att inte blanda för många ingredienser, utan vänj barnet med hur olika råvaror smakar.

Tänk ett steg i förväg , måste du börja laga mat exakt när ditt barn börjar skrika. NEJ! Rutiner. Det är allt. försök ha framförhållning på saker som ska tillagas, såklart så går inte alltid schemat ihop. Det här gör att det blir enklare att göra rätt och lättare att få din bebis att vilja prova din nya rätt.

Det viktigaste är väl att hen får mat , vem som gör det kan man diskutera en annan gång, lika så andra diskussioner. Det här får man öva på många gånger. Jag har så svårt att hålla mig ifrån att säga vad jag tycker och tänker ibland. Men jag tror det är viktigt att freda tiden kring maten och köksbordet, för att koppla maten till någonting positivt och lätt. Resultatet blir att din bebis visar ett större intresse av mat om du visar att det är enkelt.

Här följer några ytligare bra tips: http://www.babybaby.se/2019/10/11-tips-for-matglada-maltider-med-bebisen/

Några enklare recept

Potatispuré – 2 småpotatisar, lättsaltat smör.
Koka upp potatisen, gärna i bitar, med skalet på. Häll av vattnet men spar en liten skvätt i botten. Tillsätt smöret och mixa ihop med en stavmixer. Fungerar även på morötter. Tänk på att skölja rotfrukterna.

Morot och fiskpuré 1 fiskfilé, 1 morot, lättsaltat smör
Värm fisken i stekpannan. Efter en stund lägger du på en tesked med smör på fisken. Dela morötterna i mindre bitar, tillsätt 1 dl vatten och krydda dem tillsammans med lite timjan och citron. Tillsätt sedan morotsblandningen i stekpannan med fisken och låt koka tillsammans i stekpannan. När fisken och morötterna är mjuka, och tillsynes ätbara, så mixa ihop det till en puré. Kanske behöver du tillsätta ytligare lite vatten efter hand för att det inte skall bli för torrt.

Böngryta – 1 förpackning mixade blandade bönor (Ex; Zeta), 1 tomatsås 1 gullök, en mindre bit vitlök, lättsaltat smör, vitpeppar.
Finhacka lökarna och fräs i en matsked smör. När löken börjar bli lite gyllenbrun, tillsätt avsköljda blandade bönor. Krydda med en nypa vitpeppar. Tillsätt därefter tomatsås (Original, osockrad) och mixa ihop det – om inte ditt barn kan börja öva på att tugga. Detta ger cirka 4 portioner till din bebis. Eller så är det något för hela familjen att dela på.

Nu är det illa…

Nu är det illa. Eller är det egentligen det? Lite feber har väl ingen dött av. Men ändå blir vi så oroliga.

Luna har sin första feber. Dessutom i samband med borttagandet av navelgranulomet (Läs mer här). Det är lätt att tänka sig instinktivt att det skulle ha med varandra att göra. Jag hoppas inte det! Hon är stark. Några kännetecken att hålla koll på är matlust och om kisseriet fungerar. Det gör det. Check. Därför är det bara att tålmodigt kramas, vätska på och proppa med alvedon enligt konstens alla regler. Jag är ändå kritisk mot alvedon. Tabletter över lag. Men ibland är det ett nödvändigt ont, eller? Resultatet av att äta för mycket piller är väl inte heller bra? När ska man ta en tablett? Eller ge sitt barn en. Oklart. Men här får magkänslan styra igen. Hon andas och har det egentligen ganska så bra. Och telefonen är bara ett stenkast från min kropp om det skulle vara något. Vi somnar om. Eller hon somnar om medan jag lite lätt oroligt går upp och kokar en kopp te. Hon är så vacker och underbar. Livet med barn är oväntat, härligt men oroligt på samma gång.

Tabletter, feber

Min framtidsspaning

Gör inte misstaget att inte tro på dig själv. Vem vill jag vara om fem, tio och tjugo år? Syns man inte så finns man inte.

Nu har jag bestämt mig för att verkligen börja satsa helhjärtat och komplett på mina egna drömmar, det är resultatet av två års obeskrivlig tankeverksamhet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad är jag bra på? Vilken pappa ska Luna ha? Därför så kunde jag inte sluta ljuga för mig själv längre. Självfallet vill jag att hon skall vara stolt över sin pappa och i bästa fall vilja följa med mig på jobbet eller fritidsaktiviteten.

Hur gör man då? Jo, genom att vara ärlig med sig själv och den jag vill vara men också tänka steget längre. Vem vill jag vara om fem, tio och tjugo år? Syns man inte så finns man inte. Därför är vi här på bloggen, bland annat. För att jag vill skapa en plattform för att synas, som mig själv.

Så det här är alltså vad jag tänker satsa på framöver men se det som en liten spaning. Kanske händer det, eller inte. Kanske går det snabbt kanske går det långsamt. Eventuellt så blir det en lång karriär i rampljuset – vem vet?

Här följer min framtidsspaning:

  1. Bygga upp en blogg som tar upp dem tre viktigaste och mest passionerade ämnena för mig just nu. Och det är alltså det ni tar del av nu.
  2. Inom ramen för den vill jag utveckla mitt skrivande och kika på att släppa en E-bok.
  3. I övrigt så arbetar jag på ett eget material för scenen som har arbetsnamnet ”Hata inte”. Den handlar kort om att, ta vara på det vi har och sluta att hata på allt och alla som inte är som du och jag.
  4. Utveckla mig som scen och filmskådespelare genom nya projekt där jag medverkar.
  5. Det hade ju varit roligt att få föreläsa litegrann. Det känns spännande. Tips, boka mig som föreläsare. En garanti för en trevlig och lärorik timme om allt från blöjbyte till mina tankar kring att prestera under press.

…Ja, listan kan göras ganska lång. Men vi börjar här.

Jag gillar inte dig.

Jag får påminna mig om att allt kan hända och att det är väldigt svårt att planera. Det blir som det blir.

I början visste jag inte hur det skulle kännas. Att bli pappa. Såklart så trodde jag nog att jag visste hur det skulle bli. Jag och min sambo hade inte levt tillsammans så särskilt länge när vi bestämde oss för att gå vidare.

Hör min sambo prata om det i podden ”Norrlandspäron” Lyssna här!

Jag hade en bestämd uppfattning om hur vi skulle klara det och vi hade pratat långa och många stunder om hur vi trodde det skulle bli. Inte helt oväntat så blir det aldrig som man tänkt sig. Första tiden var för mig så dubbel. Jag ville vara hemma och ta ansvar och orka medans jobbet krävde ganska mycket energi. Som tur var hade jag lite semester och annat att ta ut förutom dem tio dagarna. Så jag fick ändå lite tid hemma. Men jag slets hela tiden mellan jobb, projekt och familjesituation. En helt overklig känsla som är svår att beskriva. När jag var på jobbet ville jag vara hemma. När jag var hemma undrade jag hela tiden hur det skulle gå på jobbet. Kanske känner någon igen sig? Mitt i det här jobbiga så ligger min farmor på sjukhus som senare under sommaren avlider. Ett liv byts mot ett annat och det är otroligt svårt att känna lycka. Jag skrämde mig. Min familj skrämde mig. Samhället skrämde mig. Känslan inombords var som att ha fiender var jag en tittade. Fast jag inte hade det. Jag ställde mig frågan till mitt barn och min sambo tyst för mig själv många kvällar; ”Gillar inte jag dig?” Allt som skulle vara så kontrollerat och ske enligt konstens alla regler. Ibland så kommer livet ikapp och det är bara att åka med. Med rädsla i kroppen, spänningar i huvudet och återkommande panikångest så försökte vi ta oss igenom två stora livsprojekt. Ett nyfött barn och ett teaterprojekt, modell större. I det var jag helt slut samtidigt som jag förväntas vara en fantastisk pappa som alltid ställer upp – såklart så kom den förväntan mestadels ifrån mig själv. I början hade jag svårt att känna en naturlighet i föräldraskapet. Vilket är helt självklart – förstår jag nu! Livet förändras, nästan som en slags livskris.

Idag försöker jag arbeta med mig själv och ge mig själv mer tid. Ge familjen mer tid. Jag växer som människa varje dag tillsammans med det här lilla underverket, och jag gillar inte dig. Jag älskar dig! Jag älskar min sambo, alla vänner och övrig familjen som alltid stöttar och har stöttat. Jag får påminna mig om att allt kan hända och att det är väldigt svårt att planera. Det blir som det blir. Jag kan också reflektera över, vilket jag har gjort många gånger, är det smart att göra alla projekt som man drömmer om samtidigt? Det är ändå dem som kanske hållit mig och oss uppe. Idag är jag jätteglad över alla mina erfarenheter det senaste året och jag växer in i att vara pappa för varje dag och väntar fortfarande på att Luna ska säga ”Papi”.

Trött som förälder? Här är några tips

– Det här är verkligen min största utmaning, när man är trött är det svårt att vara sitt bästa jag.

När genomtröttheten slår in slår vettet ut. Hjälp! Vad händer med en. Hjärnan liksom mosas igen av ett monster som praktiskt taget tar över hela vår kropp. Trött eller bara ”mansförkyld”? Kan man vara trött fast man inte haft en jobbig och skrikande bebis hela natten? Sova i delat sovrum – neee?

All barn är olika. Vi föräldrar med. Att lära känna sitt barn är allt men ibland spelar det liksom ingen roll. Hjärnan orkar inte, vill inte eller kan inte, ibland, ändå.

Jag tänkte lista några tips att ta till när orken tryter och spänningshuvudvärken är på antågande men också en och annan hjälp för att hålla humöret uppe.

  1. Jobba med att tänka. ”Det är nu, en kort stund, inte för alltid” – vilket kan vara skitsvårt i perioder. Men alla vi utvecklas och inte minst barn. Så försök behåll lugnet.
  2. Försök att spara diskussioner med din eventuella partner, framförallt dina åsikter eller svar på tal, till nästa dag. – ett bra tips som jag fick höra i en föräldrarpodd nyligen – ”Norrlandspäron”. Kanske låter det simpelt och självklart. Det kan vara svårt i stunden att tänka så rationellt. Oftast kan man mötas lättare efter en natts god sömn och dessutom så kanske man märker att ”den där” diskussionen inte var så viktig när allt kommer omkring. – Det här är verkligen min största utmaning, när man är trött är det svårt att vara sitt bästa jag.
  3. En dålig start på dagen betyder ofta ”kaos”! Därför kan jag lova att vätskeersättning som start på dagen kan vara ett utmärkt förslag för att återställa saltbalansen i kroppen och tillfälligt rädda dig ifrån totalt trötthet.
  4. Försök att ta mikropauser där det finns möjlighet till total avslappning någon gång varje dag. Ditt barn kommer förmodligen sova en stund på dagen, då kan du passa på. Ibland är total avslappning med meditation bättre än en spänd sömn.
  5. Röra på sig. Det här är min sambo bättre på än jag men jag har faktiskt steppat upp det här och kombinerar nu lite fritid från familjen med lite träning i form av innebandy i goda vänners lag.
  6. Jobba aktivt med ditt förhållande till tid. Samtidigt som tiden inte får rinna iväg så får det inte heller gå för långsamt. Vi vet ju redan att vi bara har ett visst antal timmar på ett dygn. Allt måste inte hända idag. Försök skaffa viktiga rutiner. Det avslappnande och naturligt sköna familjelivet får vänta lite tills ni tagit kontroll över er tid som människa, förälder, sambos eller vän.

Håll ihop – 3 tips för att tycka om varandra under småbarnsåren

Jag vet ju precis vad som ska komma så jag ser ut som att jag lyssnar fast jag inte gör det!
Vet du verkligen vad som ska komma?

Alltså, shit det är inte lätt! Det förstår jag . Det är inte det för oss heller alltid. Trötthet. krävande barn. motsatta viljor…Ja, allt det där. Men såklart är det inte alltid så heller och inte för alla. Jag tänkte ge mina bästa tips för att hålla ihop under de prövningar som kommer med att skaffa barn. Med det sagt så ska jag säga att vi inte är perfekta men strävar efter att tänka på dessa saker minst ett par gånger i veckan.

  • Lyssna
  • Skratta
  • Uppmuntra

Lyssna

”Lyssna men inte lyssna” det har vi alla gjort någon gång. – ”Därför” att jag vet ju precis vad som ska komma så jag ser ut som att jag lyssnar fast jag inte gör det.
– Vet du verkligen vad som ska komma?
Försök att se varandra och lyssna. Jag tror ofta att jag har rätt och Stina, min partner kan nog ha lite av den sidan också. Men vi övar på att lyssna, och faktiskt lyssna på varandra. Ibland är det inte vad den andre säger utan hur den säger det som du ska vara extra uppmärksam på. Man vill ju båda självklart det bästa för sitt barn. Och ibland är det jättesvårt att lyckas där. Nyckeln, tror jag, är att inte sluta försöka.

Skratta

Det kanske låter helt självklart men mitt i all stress som kan uppstå och alla egna påhittade måsten så kan det vara jättesvårt att känna glädje, lätthet och närhet till skrattet. Man tycker inte alltid att allt är roligt men man kan faktiskt träna på att skratta. Ett tips kan vara att utforska vad den andre tycker är roligt. Hitta nya gemensamma nämnare. Vad skrattar vi som par åt? Senare så återkommer ni till det, försök att hitta luckor för att bara skratta, busa och ha roligt tillsammans. Det är inte fel! Barnvakt är inte heller fel, om det finns någon tillgänglig, emellanåt, just för att få göra roliga och avslappnade saker tillsammans.

Uppmuntra

Ja… det har vi gjort i alla tider, om vi tycker om någon. Nu kanske du inte alltid tycker om din partner för att du får upptäcka helt nya sidor eller så är det som vanligt. Eller så älskar du din partner och vill uppmuntra hen mer en någonsin. Oavsett så skulle jag säga att oväntad uppmuntran åt båda hållen verkligen är allt vissa gånger. Därför att man ofta bär på tankar om varför man inte är en bättre förälder, bättre partner eller skönare människa, som borde orka mer. Mitt i dessa tankar så lovar jag att rätt uppmuntran får en att älska livet. Närheten till total lycka och total misslycka är så nära varandra – Ibland behövs det bara det där lilla extra för att sätta värde på något eller någon. Exempel kan vara: Att köpa med favoritchokladen till din partner när du handlar. Eller bara pausa mitt i allt och säga; ”jag ser dig och jag älskar dig”. Lägga en lapp på skrivbordet eller ett digitalt avtryck med några peppande ord. – Tänk enkelt.